När jag var 10år och fortf var ett barn som lekte med kompisar och typ tänkte vilken frisyr jag skulle ha mitt långa hår den dagen gick en kille i 6an förbi mig och sa:hej miss piggy.Där och då ändrades min syn på min kropp,vaddå var jag knubbig?Var väl eg inte det men men.
Hade inte börjat växa på längden vilket hände åren efter och det gick åt andra hållet.Jag började spela handboll och behövde inte tänka mer på det men varför gjorde jag det då?Jag var ute och sprang hela högstadiet,gymnasiet.Jag vill gråta när jag ser mitt konfermationskort i 8an,eller när jag separerade som 19åring.Modet i aesalarna på 90talet var så lite kläder som möjligt som instruktör och vet jag då vägde 49kg.Hallåå!Jag var ute i korta hotpants och festade med snygga killar som gillade perfekta tjejer ..ja ni hör ju.Hela livet har jag trivts bäst när jag är ngt tunnare än vanligt,kläderna sitter ngt bättre...och alltid fått mera komplimanger när jag vart mindre..hm.
Idag trivs jag med min kropp men vet att om jag går upp så blir jag missnöjd snabbt.Vanligt säkert många som känner så.
En gång matstörning är som att vara nykter alkoholist med olika grader,.Jag är glad vara 42år och självsäker och vet att smal är inte intressant för mig utan att se frisk att vara stark och ha livsglädje.Och en grym hållning.Jag äter bra mat,äter godis på helgerna och tränar.Ger mig aldrig längre in i dieter och räknar kalorier för jag vet nu att det finns inga genvägar.Och vill inte utmana mig gå ned i jagakalorier träsket.Aldrig mer.Var snäll mot dig<3
Och lär dina barn inte säga påhopp om vikt,utseende.
Pw nu.
Bandy sedan och långfika med min Maria i em.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar